Himlen så osyldigt blå

"Himlen är oskyldigt blå..." Jo, nog är det så allt dessa dagar i mitten av juli. Högtrycket går för högtryck kan man säga - om man är på skämthumör. Det har legat stilla ett gott tag och särskilt gynnat soldyrkanrna i  sydvästra delen av vårt kära land.
Lite oförhappandes blev värmen liggande kvar som en gosig filt, och himlen var just så hög och ljus som den väl aldrig varit förr. Nja, några dagar i slutet av juni hade förstås något liknande att bjuda på. Då var jag i östra landsändan, i Stockholm för att vara mer exakt. Jag minns hur jag en skön morgon vandrade på den lilla asfalterade stigen på Hakberget, Gärdet, såg Kampementsbadet där en ensam simmare sam några loja längder. Ljummet var det. Gräset var långt och vajande. Pollenfrönas bombardemang fick jag sona för sedan - klia,klia,klia- men just då och där var jag glad och lugn, och några varma hågkomster från barndomens glada, oskuldsfulla tid kom emot mig som mycket avlägsna vänner. Jag vände tvärt och svängde runt ett gatuhörn, gick ett par kvarter. Snart var jag i utkanten av Frihamnens nychicka arkitektur med barer och fik, i en välkomponerad röra

 Måsarna skrattade högt därovanför.
(Citatet i ingressen är förstås från Ted Gärdestads fina ballad med samma namn väl. Text Kenneth Gärdestad.)